Krockat bilen

Höga förväntningar. Båtresa från Nynäs till Gotland som bestod av en massa spring runt på båten tills han somnade fridfullt i systerns famn. Hämtade vid terminalen av äldsta systern och mamma. Med oss finns också två små hundar. Glädje över att vara tillsammans på den vackra ön i det fina huset ett par dar. Prat om det varma vädret under bilresan till huset. Snart framme. Bara några vägkrön till. Snart framme. PANG! Mitt huvud stöts bort från sätet och sedan tillbaka igen. Vad händer? Har en stor sten landat på bilen? Snabb titt på William. Han är ok. Chocken börjar spridas bland oss: en syster skriker och gråter, William gråter. Hundarna måste vara döda. Nej, dom har klarat sig. Alla verkar vara ok. Ut ur bilen för att fråga, eller skrek jag?, ”Vad har du gjort?”. Mannen som kört in i oss påstår att vi tvärnitat. Hans aggressivitet utbyts snabbt mot en ledsen blick mot marken när jag går fram till honom och säger en massa saker. Min lilla pojke kunde ha blivit skadad. Du kunde skadat oss. Varför höll du inte ditt avstånd? Gör aldrig om det här. Gör aldrig om det här. Hur kunde du? Medan jag säger allt det här tänker jag inte på att jag även bär på ett barn i magen och mannens blick i marken och snubblande av ord som handlar om att han inte kan göra det ogjort visar att han påverkas av mitt tillstånd. Polisen kommer. Ambulansen kommer. På med nackkrage, William får Bamse. Han gråter inte längre men han ser helt förvirrad ut och pratar om ”krockat bilen” och säger ”ingen fara”. Jag och ena systern måste in på aktuten, min pojke tas ifrån mig och mamma lugnar mig med att hon tar hand om William. Ingen fara. Ingen fara. Ord som jag aldrig hört från min son tidigare men som han nu upprepar varje dag. Jag vill trösta min son. Jag vet att han har mamma och Petra men det känns hemskt att åka från honom. Måste jag? Svaret är ja. Måste se om smärtan i nacken är något allvarligt och även göra ett ultraljud. Är mest orolig för andra systern som också åker i ambulansen, hon har så ont. Tänk om det blir bestående men? Ringer Fredrik på väg till akuten. Borde börjat meningen med att alla har klarat sig men är så skakad att jag börjar svamla om en bilolycka och får sedan inte fram något mer på flera långa sekunder för gråten sätter ett absolut stopp för fler ord att komma fram. Lyckas samla mig och berätta vad som hänt. På den korta tiden är jag säker på att hans hjärta slutade slå. De sekunderna måste ha varit ett totalt mörker och ren tortyr. På sjukhuset får jag veta att allt var bra, både med mig och barnet i min mage. Smärtan i nacken började avta och det var bara musklerna som fått sig en törn. Sedan- lång väntan. På att systern skulle röntgas och att resultaten skulle tydas. Vad ska jag säga till hennes man om det inte ser bra ut? Måste han ta första bästa flyg hit? Det behövdes inte. Hon skulle bli bra igen. Även där handlade det inte om någon fraktur (om hon får problem med nacken längre fram återstår att se…). Klockan hade hunnit passera 11 på kvällen när vi kom till huset. William sov, han hade varit ledsen efter mig men större delen av tiden han var ifrån mig hade han det bra med syster och mormor som lekte med honom. Sparkade boll och kastade pinnen till hundarna. Jag fick veta att han och mamma åkte med brandbilen till huset. Han hade försökt trösta sig själv under bilfärden med att säga: ”Det går bra faktiskt. Det går bra”. Dagarna på Gotland blev inte som jag tänkt mig. Det gick inte att repa sig ordentligt efter chocken. På söndagen försökte jag boka om min  biljett men det fanns inga kvar på vettiga tider. Bestämde mig för att stanna kvar men räknade ned tiden tills hemfärden där jag har min trygghet och Fredrik. Försökte vara så bra jag kunde mot William och aktivera oss med promenader och lek på stranden. Det gick bra faktiskt. Vi upptäckte en lada med en fin traktor och den tittade vi på varje dag.

Idag vaknade vi upp tillsammans, vår lilla familj. William säger fortfarande ”ingen fara” flera gånger och då tänker jag att det här ska jag komma ihåg. Tacksamheten över att vi klarade oss (det var en rejäl smäll och en stor hjälp var att vi hade börjat få upp farten igen efter att ha saktat in då bilen framför körde in på en infart) och glädjen över att jag har min familj. Det där mörka hålet som öppnar sig när man får barn, där alla tankar om livet och hur skört allting plötsligt har blivit, försöker jag täppa igen. I alla fall för ett tag. För man dyker ju in där till och från. När man tänker på andra barn som har det dåligt, som kanske blir slagna. Som inte har någon trygghet. Eller på sitt eget barn och alla faror man vill skydda det från. Men så inser man att man kan ju inte stänga in sig i den där bubblan. Och även om vi köper på oss alla säkerhetsprylar om marknaden erbjuder så hjälper inte det. Och vi kan inte skydda vårt barn från att gå igenom livet. Det finns smärta där, det vet vi. Han kommer uppleva både bra och dåliga saker, det kan jag inte hindra honom från och det är inte heller meningen, men snälla låt oss få vara friska. Så går mina tankar ett par dagar efter olyckan. Och jag tröstar mig själv med Williams nyfunna ord: ”Det gick bra faktiskt”.