Igår var det biopremiär för W för första gången och det var bara vi två. Ett spontant besök som är lätt att göra när man bor nära stan. När vi skulle gå hem från bussen ville inte bio-pojken gå. Trött, sa han. Så han segade ned på knä och hasade sig fram. ”Snälla, bär mig. Jag är sjuk, som farfar”. Det är mycket som rör sig i hans huvud och det skar i hjärtat när han uttryckte det så där. Precis som när vi hälsade på farfar för några dar sen. Jag kom dit senare, efter jobbet, och frågade W var farfar var. ”Han vilar för han är trött. Men snart blir han pigg!”. Så enkelt som man önskar att det var. Vila bort det sjuka bara. Samtidigt märker jag på W att han inte tror att det är fullt så enkelt. Skuggan av ledsenhet finns hos oss alla och det går aldrig att dölja för ett barn. Den där bomullen som jag försökte linda in omvärlden i har tagit slut. W är på väg att bli 4 år och frågorna han ställer till oss blir bara mer och mer kluriga. Medan W betraktar våra ansiktsuttryck för att slipa på sina skills i hur man tolkar de vuxnas svar, studsar Maxens sorglösa skratt mellan väggarna och det är något väldigt befriande i det.
Minimemia's Blog 