Hemma bäst

Tillbaka till jobb och förskola imorgon. Vill ha helg fort för familjen är starkaste drogen och nu fick jag två extradagar utan någon större sjukdomsorolighet. Både jag och W var hos läkaren i lördags och även om hostan har hängt med sen helgen har han varit rätt pigg. Hela familjen har tagit promenader och använt parkleken som öppna förskolan håller i. Från rätt trist till en numera levande park, det tackar vi för. Betydelsefullt för såna som oss. Det kommer kännas bra att träffa eleverna imorgon men det slår inte lyckan som uppstår när t.ex. jag och W gjorde pappersflygplan (googlade olika beskrivningar) och hans glädje når ändå upp till taket. Vi bakade också och det är verkligen roligt att hänga med sin 4-åring. Men ok då, jobb imorgon, längtan som växer, och sen långhelg med lovdagar måndag och tisdag. Ska väl funka.

Snart 4 år…

Man förstår ju inte vad som händer med tiden när man har barn. Det var ju inte allls länge sen den här bilden knäpptes; W:s 3-års kalas. I helgen sätts det 4 ljus på tårtan och storfamiljen sjunger födelsedagssången igen. Jag står för bakandet och tänkte göra en vanlig tårta (eller ja, gluten- och laktosfri blir den) och en lchf-variant. Hittade ett recept i en LCHF-tidning jag sparat, tror det var Björn Ferrys bidrag. Verkar jättegod med en nötbotten (även mörk choklad i) och grädde, bär och nötter överst. Jag känner inte att jag måste följa LCHF slaviskt men när jag gör undantag mår jag inte lika bra. Det är så revolutionerande det här för mig att jag vet inte vad. Tänk vad mycket jag tränade och höll igång tidigare och mådde ändå inte lika bra som jag gör idag. Det är ändå svårt för mig att inte överdosera ätandet av mörk choklad och det bästa för mig är att inte ha det hemma när det inte är helg, för då går det åt.

Andra dagen idag som jag är hemma från jobbet. W har hosta och är lite hängig och jag har också dragits med hosta ont i luftrören. Bra beslut att vara hemma minst två dagar. Jag jobbade i fredags fastän jag var förkyld och hängig och det tar så mycket mer på krafterna. Nu är det inte så att jag går och nyser och snyter mig bland eleverna, hade bara två lektioner den dagen och jag fixade uppgifter så att jag slapp gå nära. Tyckte det var bättre alternativ än att lektionerna skulle ställas in. Känner ändå ett helt annat lugn kring det där mot förr. Tyckte det var jättejobbigt att ställa in lektioner eller låta en vikarie göra uppgifter som inte blir lika bra genomförda mot när man själv är där. Vet inte hur det har blivit de här två dagarna, får se när jag kommer dit i morgon men det ordnar sig. Det är något man får vänja sig vid för även om jag själv har haft få sjukdagar sen jag började jobba där så kommer jag och F få vara hemma med sjuka barn ibland. Intressant det där hur man delar på ansvaret med barnen när de är lite större. Tror det är vanligt att man är så inriktad på hur man delar upp föräldraledigheten men inte pratar så mycket om vad som händer sen. Att vara hemma med sjuka barn är ju inte direkt ovanligt och även om det fortfarande är vanligare att kvinnorna är hemma längre under föräldraledigheten kanske man inte har tänkt sig vara den som står överst på vabblistan under alla sjukdagar. Gör man det, och inte delar, så är det ju svårt att satsa på sitt jobb. Fast det är klart, man vill olika och en del är helt ok med att ligga lågt med jobbet under ett par år. Jag tycker om att vara hemma med barnen och vara föräldraledig, med Maxen delade vi inte helt lika utan jag var hemma lite längre. Det var mycket tuffare på olika sätt och jag behövde den extra tiden. Men jag tänker inte vara den som står tillbaka jobbmässigt under flera år för jag har jobbplaner som jag inte vill uppfylla först om 5 år. Det är något jag tänker mycket på men jag skriver mer om det senare, dags för att lufta familjen och gå ut på promenad (vi tar alltid en tur i nya området och drömmer oss bort om att så småningom flytta dit…).

18 kalas varje år!

Jag velar lite fram och tillbaka om jag vill fortsätta skriva eller inte. Läser andra bloggar varje dag och har inte känt den där lusten att skriva om mitt. Samtidigt är det svårt att släppa taget för rätt som det är hittar skrivarglädjen tillbaka till mig. Beror nog mycket på om jag har lugnt omkring mig, som nu, båda barnen är med F i köket. Glada och nöjda.

Vi ska på kalas idag och det fick bli en tårta i present. Hoppas det går hem hos barnens 2-åriga kusin. Vi är fyra systrar och tre av oss har två barn var. Plus föräldrarna, mormor, moster och F:s mamma och bror. Det är kalas nästan varje månad. Även om någon månad är födelsedagsfri, som juli, så kompenseras det med två födelsedagar i november och tre i januari. Jag är så van vid det bullriga familjelivet, inte så konstigt kanske att jag känner stark längtan efter ett tredje barn. Vi har fullt upp med pojkarna så det stannar i tankarna än så länge.

Åh, jag har så mycket mer jag vill ventilera och skriva om. Familjetankar, flytttankar, jobbtankar. En tankesultan behöver nog en blogg ändå. Och så är det ett himla bra sätt att få inblick i sina vänners liv för vi hinner inte prata varken i telefon eller när vi ses, om barnen är med. Ok, ibland händer det men för det mesta ligger all fokus på barnen som far runt.

(Var tvungen att räkna. 18 kalas firar vi varje år. 18.)

Trion på annandagen

Maxen har vaknat strax före 8 två morgonar i rad och det är två timmar senar än vanligt. Hurra, säger vi, nej, tänker vi tyst tyst för alla föräldrar vet att om man inte ska ta såna allvarliga saker som barnasömn för givet. Man vet inte hur länge det håller i sig.

Jag är ensam med pojkarna idag och det är både roligt och kämpigt. Är vårtrött, skulle behöva läggas in på någon mammaverkstad och lagas lite här och där. Eller är det det som kallas för spa? I alla fall så får spa vänta, kaffe är min räddare och att Maxen somnade nyss och det är guld värt att helt ägna sig åt den större pojken ett tag. Få ta del av hans tokiga fantasivärld och lyssna på alla tankar bakom hans byggprojekt med lego. Ett båtgarage som både passar bilarna och kan åka på vattnet, hur smart är inte det?

 

Vad är svaret?

Vi hade bara W med i början för att kunna ta eget avsked och lägga den fina teckningen hos farfar. Kistan fick honom att tänka guldpengar och pirater. Ett tag grep allvaret tag i honom, då alla stämde in i första sången, sen försvann han in i sin fantasivärld där drakar, häxor och pirater härjar. Vi andra bäddade in oss i sorgen och saknaden. Det sista han frågade mig innan han somnade var om teckningen var kvar på kistan eller om den också hade åkt upp till himlen. Jag vill ge honom kloka svar på alla kloka frågor han ställer men ju mer han frågar mig desto mindre tycker jag mig veta.

 

Vakaren

Det var ett tag sen jag kände den där lusten att skriva. Bara någon dag efter senaste inlägget fick vi åka hem från Rättvik i tårar. På onsdag blir det sista avskedet men som W säger finns farfar och vi kan vinka när vi vill upp till himlen.

Det är en stor kontrast att leva som jag gör nu mot när jag var hemma förra terminen (jo, jag använder terminsbegreppet eftersom jag är lärare. Vi tänker terminer, vi tänker veckor. Nu är det v.14, t.ex.). Jag känner mig lite speedad och det har blivit svårare för mig att komma till ro. Jag är ingen kvällsmänniska men går och lägger mig alltför sent varje kväll. Det blir också för sena hemkomster och jag som blev så arg på F när han inte höll tiden, vilket faktiskt inte hände så ofta och han försökte alltid förklara men trots att jag vet hur det är blev jag arg. Och nu har jag svårt att sätta gränser för min arbetstid och bara idag slutade jag 17.30 fastän jag lovade att åka från skolan före 17. Jättesvårt det där. Viktigt möte med trasiga själar och oroliga föräldrar men jag kan inte leva för det. Nästa gång ska jag banne mig säga att jag måste sluta mötet den och den tiden för jag missar för mycket av mina egna pojkar. Och då blir det väl jag själv som får sitta där på mina pojkars extrainsatta möten när de går i skolan. För att jag inte fanns där för dom. Överdriver så klart men det är sant att jag inte lyckas särskilt bra med att dra gränserna och F blir galen på mig. Jag blir galen på mig själv. Det har bara blivit värre sen sorgen hände för jag har blivit en ”vakare”. Som min pappa alltid har varit. En ”vakare” går och lägger sig först när alla andra har kommit till ro, först då kan man koppla av. Kanske hjälper avskedet mot det, att man får ett sorts avslut. Kanske kan jag känna av tröttheten mer då, omfamna den, och bli kvällstrött igen.

Min nya beskyddare

Sportlov, tid att andas, umgås med familjen, vänner, vinterlekar, utsikt över fina Siljan. Vi kan inte ha det bättre. Idag firade Rättviksvännerna mig med fika och present. Mörksuggan ska få flytta hem till oss och så här beskrivs hon: Dagens Mörksugga är beskyddande. En sak är klar. Dagens Mörksugga har andra kvaliteter än den tidigare. Den som har en ruggad Mörksugga i sitt hem behöver aldrig vara rädd för mörkrets makter. Dem äter den lilla beskyddaren upp.

Det finns bara ett minus med att ha lov och det är att sockerjunkien som bor inom mig kommer fram. Jag såg knappt ett helt nummer i Mellon igår för jag var fullt upptagen med att granska innehållet i alla skålar som stod framme. Godis och snacks. Jag får i alla fall känna mig glad över att jag för det mesta lyckas hålla nere på kolhydraterna och vet hur jag kan övervinna mitt beroende. Vi pratade faktiskt om det där med sockerberoende idag och fastän jag kan hålla en lång föreläsning om ämnet, och har gjort det flera gånger, hintade F något om karaktär. Om vi ska leva hela livet ihop har jag i alla fall tid att få honom att förstå vad det innebär att leva med ett beroende, även om ”drogen” inte består av alkohol eller något annat som man är van vid att associera beroendeordet med.

Drömmen om Candice

Rodebjer, Hope och Acne. Mina favoriter bland svenska designers. Den här klänningen drömmer jag om. Candice från Rodebjer, finns i en fin mönstrad variant också. Bli min!

Bilolycka. Igen.

Idag är jag helt slut i huvudet. Morgonen började allt annat än bra. Lämnade W och körde sen vidare mot jobbet. Det var halt och trots att jag körde supersakta kunde jag inte få stopp på bilen i en nedförsbacke. I slutet av den var det en större väg och när jag nästan var framme kom en buss. På några sekunder hann jag tänka en hel del. Trodde faktiskt jag skulle få bussen helt i sidan av bilen och funderade då på hur det skulle kännas om jag skulle fastna. Bli en sån man läser om där de måste slå ut dörrarna för att få loss den skadade personen. Det gick inte så illa. Jag kunde styra bilen åt sidan så gott det gick och fick den att stanna mot en snövall. Bussen stannade inte, fastän han såg mig, och bakdelen av bussen åkte mot min bil. Han stannade i alla fall och muttrade något om att jag skulle tänka på hur jag körde. Jag var faktiskt lugn och koncenterade mig bara på att ta alla uppgifter. Bussen skulle lämna företräde då den kom från min vänstra sida, och det är ingen huvudled. Det viktigaste är förstås att det inte blev någon större olycka. Vilken jäkla smäll det hade kunnat bli. När bussen åkte iväg pratade jag med F och då kom chocken. Och känslorna som är väl förvarade från förra olyckan. Ville först inte köra vidare men allt som väntade på jobbet drog i mig och jag åkte sakta, sakta mot en skola ute i förorten.

Det är rätt märkligt för jag pratade av mig lite snabbt med några kollegor men sen är det bara att köra. Eleverna tar upp all tankeenergi och sen när dagen var slut kände jag mig helkonstig. Supertrött och tvungen att ta upp tråden med olyckan igen. Jag börjar undra vad 2012 är för år egentligen. Svärfar på sjukhus, bilolycka, F som bearbetar sin sorg över sin sjuka pappa. Barnens lilla kusin blev också sjuk nyligen och har legat inlagd. En annan sak har hänt som jag inte vet än om det räknas som en av dom dåliga sakerna.. Jag ska byta jobb. Sexorna  ska inte längre vara kvar på högstadiet och med det får man flytta om ett gäng lärare. Det är ingen överraskning utan jag har vetat om det ett tag att jag nästan alldeles säkert blir en av dom som blir inkallade på möte. Verkar vara rätt ensam om att mest känna mig lättad över beskedet. Som jag sa till min chef så tror jag det är meningen. Jag hade inte tänkt jobba på högstadiet från början, utan gymnasiet, men på den här skolan träffade jag min man. Att jobba där har varit rätt tufft men också roligt och magiskt. Det som känns tråkigt är eleverna som jag måste lämna. Jag säger inget förrän strax före sommarlovet men det blir inte lätt. En del kollegor kommer jag sakna men så här är det: jag har haft lite av en svängdörr eftersom jag har fått två barn. Har bytt arbetslag flera gånger och aldrig jobbat en längre tid med en klass eller en mentorskollega. Jag har inget särskilt samarbete med någon som delar mina ämnen, vilket jag saknat mycket. Det har varit som ett stängt rum där bara gamla drakarna varit inbjudna och kriteriet är förstås att man har jobbat på skolan minst 10 år.. Äh, jag behöver något nytt. Hoppas bara att nya stället blir bra. Jag behöver förstås inte tacka ja till den tjänst jag blir erbjuden, utan kan ju även hitta en tjänst själv, och därför måste jag börja kolla runt.

Nu hoppas jag F frisknar till, barnen mår bättre efter rejäl förkylning. Vi ska ju snart till Rättvik och vi längtar! Det får inte ställas in. Är lite orolig för att jag också ska bli sjuk men jag äter mina gojibär och håller tummarna. Har beställt fina foton som vi ska ge bort till familjen vi ska hälsa på men vet inte om dom hinner levereras före helgen. Kortet ovan beställde jag till oss. Det, och några till, ska få skapa en fotovägg här hemma. Älskar den underbara bilden på Maxen. Jag och F orkar ta oss igenom en hel del tack vare våra fina pojkar. Är tacksam för att jag var ensam i bilen idag när olyckan skedde. Ingen repris från Gotland, tack. https://minimemia.wordpress.com/2010/07/21/krockat-bilen/

Stora tankar i en litens huvud

Igår var det biopremiär för W för första gången och det var bara vi två. Ett spontant besök som är lätt att göra när man bor nära stan. När vi skulle gå hem från bussen ville inte bio-pojken gå. Trött, sa han. Så han segade ned på knä och hasade sig fram. ”Snälla, bär mig. Jag är sjuk, som farfar”. Det är mycket som rör sig i hans huvud och det skar i hjärtat när han uttryckte det så där. Precis som när vi hälsade på farfar för några dar sen. Jag kom dit senare, efter jobbet, och frågade W var farfar var. ”Han vilar för han är trött. Men snart blir han pigg!”. Så enkelt som man önskar att det var. Vila bort det sjuka bara. Samtidigt märker jag på W att han inte tror att det är fullt så enkelt. Skuggan av ledsenhet finns hos oss alla och det går aldrig att dölja för ett barn. Den där bomullen som jag försökte linda in omvärlden i har tagit slut. W är på väg att bli 4 år och frågorna han ställer till oss blir bara mer och mer kluriga. Medan W betraktar våra ansiktsuttryck för att slipa på sina skills i hur man tolkar de vuxnas svar, studsar Maxens sorglösa skratt mellan väggarna och det är något väldigt befriande i det.